Mammahjärtat värker och jag är hjälplös
Hans humör skiftar från att vara min söta lilla pojke som gärna hjälper till är söt och go till en jättearg kille som slåss, skriker och gör precis tvärtemot.
Ilskan är ofta riktad mot Meja. Det knuffas, slås och skriks på lillasysstern allt som oftast. Ett exempel kom i morse. När jag kommer ner på morgonen brukar jag sätta ner Meja för att gå på toa. Är Meja precis nyvaken kan hon känna sej lite lessen och gnälla/gråta lite. Så var det denna morgon. Då blev Max jättearg och började skrika rätt ut oc i ansiktet på Meja. När hon då blev ännu mer lessen började han och så gråta, fast fortsatte att skrika. När jag satt mej bredvid honom i soffan för att prata med honom kom Meja och ställde sej bredvid och då ville han sparka henne, hårt! Det var nästan så hatet lyste ur ögonen på honom.
Annars vill han även bestämma allt vad Meja får och inte får göra, tvångshåller henne och slår henne om hon inte vill.
Detta känns ju jättejobbigt. Visst, förstår jag varför han känner så. Det är inte lätt med syskon och delad uppmärksamhet. Och Meja är ju väldigt uppmärksamhetskrävande och klättrar och klänger på mej ständigt. Vill sitta i mitt knä och det är ju till mej hon kommer när Max är elak. Hon går efter mej och gnäller om humöret tryter och vill komma upp. Det är inte lätt att ignorera henne. Hon har ju även lärt sej att om man skriker högt så kommer mamma och det utnyttjar hon så fort Max verkar hotsam.
Det är svårt att veta hur man ska agera.
Nästa sekund kan ju Max också vara jättesnäll mot Meja, krama och pussa och säja "jag älskar dej". Och man märker hur svårt det är för honom att ha så motstridiga känslor.
I min hjärna inbillar jag mej att allt går åt pipsvängen. Att den här perioden förstör mina barn. Men visst vet jag egentligen att det är ett helt normalt beteende och de flesta barn känner en del rivalitet mot varandra någon gång men när man bekämpar striden här och nu känns det helt hopplöst. Det gör ont i mitt mammahjärta när jag ser Max så frustrerad och jag önskar jag kunde dela mej själv i två delar.
Att han söker bekräftelse är mycket uppenbart. Han säjer jag älskar dej typ 15 ggr om dagen och självklart bedyrar jag min kärlek till honom varje gång men ibland känns det inte som det räcker för honom, som det inte går in liksom. Han tjatar även om något att äta eller dricka (typ juice, saft, glass osv) hela tiden och jag ser också det som att han söker bekräftelse och jag är rädd för att han ska utveckla någon ätstörning genom det. Så där är jag konsekvent men blir han nekad så kör han hela registret: Snyfta, skrika, bli jättearg och till och med slåss.
Det känns ändå som jag har koll på vad han känner och varför han känner så men när det kommer till att få honom att må bättre är jag helt lost. Vad ska jag göra??
Helt impulsivt känner jag att jag vill ha någon dag i veckan då bara jag och Max umgås. Eftersom man sitter relativt fast under veckorna är helgerna enda alternativet. Men vad ska man hitta på då?
oj vilket dilemma du står i... men som man har hört och vad jag själv har lärt mig av att ha två barn är att man MÅSTE hitta tid för det större syskonet, bara en tid då när man kan sitta och smått tycka illa om sitt lillasyskon. kunna sitta där och säga att "lilla syrran" hon är för liten för det här, synd om henne *fniss fniss* och kanske gå ut och vara helt ensam med det äldre syskonet, bara att gå ut och tex hämta posten räcker! det är den där lilla tiden man stjäl som ger så mycket i ögonen på den som känner sig utanför... Kräv att P tar hand om Meja och hon tar absolut ingen skada av att du vänder henne ryggen och går ut med Max. Meja behöver hitta P och de behöver komma på hur man sysselsätter varandra ensamma utan Maxen och mammsen. Ta med Max på stan när vi går, lämna Meja ensam med mormen... om det går!! Vill du ha en enklare "max" framöver så behöver du svara på hans signaler nu, inte för sent. Alla syskon hatar sina mindre syskon mer eller mindre!!! KRAM
