Äckliga peddon som fotograferar
I går när vi var i folkparken blev det lite creepy vid ett tillfälle då det kom en äcklig gammal gubbe och ställde sej och tittade över lekplatsen. Han stod där säkert en kvart, tills han hittade sitt offer. En flicka i bara bikinitrosor som gungade. Då slet han fram kameran och tog snabbt några bilder sen gick han snabbt därifrån. Det kändes så jädra overkligt. Jag satt med mina barn en bra bit därifrån och jag är inte den som ger mej på folk men hade han inte gått så snabbt så hade jag gått fram och frågat vad han höll på med.
Läste härom veckan en artikel skriven av en skribent på aftonbladet (tror jag) som tyckte det skulle förbjudas att ta foton på barn på allmän plats. Hans dotter hade blivit fotad av en gubbe när han själv var och köpte glass. Gubben hade till och med bett henne posera, typ. Men när skribenten (pappan) kom tillbaka och fick veta vad som hänt, ville då se bilderna i gubbens kamera. Men gubben vägrade. Polisen tillkallades men de hade heller ingen rätt att titta i kameran. Det är ju sjukt! Egentligen...
Men lika sjukt låter det ju att förbjuda fotografering på allmän plats. Det är ett dilemma! Efter att ha upplevt detta själv nu, så känns det förjävligt att äckliga gubbar ska få ta bilder på mina, eller andras barn med för den delen. Men man vill ju själv kunna ta bilder på sina barn.
Sen är det ju skillnad på bilder och bilder. Men i folkparken var ju de flesta barn lättklädda eftersom det finns bad och så där. Jag hoppas verkligen alla föräldrar har koll på sina barn när de är där. Usch!
Vad tror DU om det här? Ska man förbjuda fotografering av barn på allmän plats?
Läste härom veckan en artikel skriven av en skribent på aftonbladet (tror jag) som tyckte det skulle förbjudas att ta foton på barn på allmän plats. Hans dotter hade blivit fotad av en gubbe när han själv var och köpte glass. Gubben hade till och med bett henne posera, typ. Men när skribenten (pappan) kom tillbaka och fick veta vad som hänt, ville då se bilderna i gubbens kamera. Men gubben vägrade. Polisen tillkallades men de hade heller ingen rätt att titta i kameran. Det är ju sjukt! Egentligen...
Men lika sjukt låter det ju att förbjuda fotografering på allmän plats. Det är ett dilemma! Efter att ha upplevt detta själv nu, så känns det förjävligt att äckliga gubbar ska få ta bilder på mina, eller andras barn med för den delen. Men man vill ju själv kunna ta bilder på sina barn.
Sen är det ju skillnad på bilder och bilder. Men i folkparken var ju de flesta barn lättklädda eftersom det finns bad och så där. Jag hoppas verkligen alla föräldrar har koll på sina barn när de är där. Usch!
Vad tror DU om det här? Ska man förbjuda fotografering av barn på allmän plats?
Har du bajs i rumpan?
P och jag kollade det nya programmet, "power of 10", igår och jag förfasade mej över att endast 52% av Sveriges befolkning tittar på pappret när de har torkat sej. 47% av Sverige vet asså inte om de är rena i röven efter att de har bajsat!!?? Jag är chockad!!
Besvär med könet
Jamen alltså.. jag trodde aldrig jag skulle få det här problemet men... vad kallar men egentligen det kvinnliga könet inför barn? Det finns inga normala ord. Fitta, slida, pulla, mutta, muff (har jag glömt nåt?)kan man ju inte säja det låter ju inget vidare. Framstjärt är det töntigaste ordet som finns. Musen kan jag inte med att använda då jag kallar Max för Maximusen ibland (ja, inte det sjysstaste smeknamnet kanske, hehe). Vad finns det mer? Inga barnvänliga ord...
Muff?
På FL förekommer snippa allt som oftast men det verkar som det bara finns där. Ingen annan har hört talas om det. Jag tycker det låter bäst men det är ju helt fiktionerat. Kan man säja snippa? Det är ju ett bra och neutralt ord, som inte har något "dirty" över sej, liksom.
Vad säjer ni, ni som har döttrar?
Med pojkar är det lättare. Snopp, liksom... Varför finns det inte ett lika bra och osnuskigt ord för.... kvinnokönet???
Muff?
På FL förekommer snippa allt som oftast men det verkar som det bara finns där. Ingen annan har hört talas om det. Jag tycker det låter bäst men det är ju helt fiktionerat. Kan man säja snippa? Det är ju ett bra och neutralt ord, som inte har något "dirty" över sej, liksom.
Vad säjer ni, ni som har döttrar?
Med pojkar är det lättare. Snopp, liksom... Varför finns det inte ett lika bra och osnuskigt ord för.... kvinnokönet???
Mammahjärtat värker och jag är hjälplös
Ehh, jo! Jag tänkte skriva lite om min älskade son idag. Han är i en väldigt stormig period och det känns väldigt eländigt just nu. Jag tror en hel del kommer fårn det enkla syndromet: syskonavundsjuka! Det blandat med en nypa trots blir en inte så härlig vardag.
Hans humör skiftar från att vara min söta lilla pojke som gärna hjälper till är söt och go till en jättearg kille som slåss, skriker och gör precis tvärtemot.
Ilskan är ofta riktad mot Meja. Det knuffas, slås och skriks på lillasysstern allt som oftast. Ett exempel kom i morse. När jag kommer ner på morgonen brukar jag sätta ner Meja för att gå på toa. Är Meja precis nyvaken kan hon känna sej lite lessen och gnälla/gråta lite. Så var det denna morgon. Då blev Max jättearg och började skrika rätt ut oc i ansiktet på Meja. När hon då blev ännu mer lessen började han och så gråta, fast fortsatte att skrika. När jag satt mej bredvid honom i soffan för att prata med honom kom Meja och ställde sej bredvid och då ville han sparka henne, hårt! Det var nästan så hatet lyste ur ögonen på honom.
Annars vill han även bestämma allt vad Meja får och inte får göra, tvångshåller henne och slår henne om hon inte vill.
Detta känns ju jättejobbigt. Visst, förstår jag varför han känner så. Det är inte lätt med syskon och delad uppmärksamhet. Och Meja är ju väldigt uppmärksamhetskrävande och klättrar och klänger på mej ständigt. Vill sitta i mitt knä och det är ju till mej hon kommer när Max är elak. Hon går efter mej och gnäller om humöret tryter och vill komma upp. Det är inte lätt att ignorera henne. Hon har ju även lärt sej att om man skriker högt så kommer mamma och det utnyttjar hon så fort Max verkar hotsam.
Det är svårt att veta hur man ska agera.
Nästa sekund kan ju Max också vara jättesnäll mot Meja, krama och pussa och säja "jag älskar dej". Och man märker hur svårt det är för honom att ha så motstridiga känslor.
I min hjärna inbillar jag mej att allt går åt pipsvängen. Att den här perioden förstör mina barn. Men visst vet jag egentligen att det är ett helt normalt beteende och de flesta barn känner en del rivalitet mot varandra någon gång men när man bekämpar striden här och nu känns det helt hopplöst. Det gör ont i mitt mammahjärta när jag ser Max så frustrerad och jag önskar jag kunde dela mej själv i två delar.
Att han söker bekräftelse är mycket uppenbart. Han säjer jag älskar dej typ 15 ggr om dagen och självklart bedyrar jag min kärlek till honom varje gång men ibland känns det inte som det räcker för honom, som det inte går in liksom. Han tjatar även om något att äta eller dricka (typ juice, saft, glass osv) hela tiden och jag ser också det som att han söker bekräftelse och jag är rädd för att han ska utveckla någon ätstörning genom det. Så där är jag konsekvent men blir han nekad så kör han hela registret: Snyfta, skrika, bli jättearg och till och med slåss.
Det känns ändå som jag har koll på vad han känner och varför han känner så men när det kommer till att få honom att må bättre är jag helt lost. Vad ska jag göra??
Helt impulsivt känner jag att jag vill ha någon dag i veckan då bara jag och Max umgås. Eftersom man sitter relativt fast under veckorna är helgerna enda alternativet. Men vad ska man hitta på då?
Hans humör skiftar från att vara min söta lilla pojke som gärna hjälper till är söt och go till en jättearg kille som slåss, skriker och gör precis tvärtemot.
Ilskan är ofta riktad mot Meja. Det knuffas, slås och skriks på lillasysstern allt som oftast. Ett exempel kom i morse. När jag kommer ner på morgonen brukar jag sätta ner Meja för att gå på toa. Är Meja precis nyvaken kan hon känna sej lite lessen och gnälla/gråta lite. Så var det denna morgon. Då blev Max jättearg och började skrika rätt ut oc i ansiktet på Meja. När hon då blev ännu mer lessen började han och så gråta, fast fortsatte att skrika. När jag satt mej bredvid honom i soffan för att prata med honom kom Meja och ställde sej bredvid och då ville han sparka henne, hårt! Det var nästan så hatet lyste ur ögonen på honom.
Annars vill han även bestämma allt vad Meja får och inte får göra, tvångshåller henne och slår henne om hon inte vill.
Detta känns ju jättejobbigt. Visst, förstår jag varför han känner så. Det är inte lätt med syskon och delad uppmärksamhet. Och Meja är ju väldigt uppmärksamhetskrävande och klättrar och klänger på mej ständigt. Vill sitta i mitt knä och det är ju till mej hon kommer när Max är elak. Hon går efter mej och gnäller om humöret tryter och vill komma upp. Det är inte lätt att ignorera henne. Hon har ju även lärt sej att om man skriker högt så kommer mamma och det utnyttjar hon så fort Max verkar hotsam.
Det är svårt att veta hur man ska agera.
Nästa sekund kan ju Max också vara jättesnäll mot Meja, krama och pussa och säja "jag älskar dej". Och man märker hur svårt det är för honom att ha så motstridiga känslor.
I min hjärna inbillar jag mej att allt går åt pipsvängen. Att den här perioden förstör mina barn. Men visst vet jag egentligen att det är ett helt normalt beteende och de flesta barn känner en del rivalitet mot varandra någon gång men när man bekämpar striden här och nu känns det helt hopplöst. Det gör ont i mitt mammahjärta när jag ser Max så frustrerad och jag önskar jag kunde dela mej själv i två delar.
Att han söker bekräftelse är mycket uppenbart. Han säjer jag älskar dej typ 15 ggr om dagen och självklart bedyrar jag min kärlek till honom varje gång men ibland känns det inte som det räcker för honom, som det inte går in liksom. Han tjatar även om något att äta eller dricka (typ juice, saft, glass osv) hela tiden och jag ser också det som att han söker bekräftelse och jag är rädd för att han ska utveckla någon ätstörning genom det. Så där är jag konsekvent men blir han nekad så kör han hela registret: Snyfta, skrika, bli jättearg och till och med slåss.
Det känns ändå som jag har koll på vad han känner och varför han känner så men när det kommer till att få honom att må bättre är jag helt lost. Vad ska jag göra??
Helt impulsivt känner jag att jag vill ha någon dag i veckan då bara jag och Max umgås. Eftersom man sitter relativt fast under veckorna är helgerna enda alternativet. Men vad ska man hitta på då?
Future
Jaha, måndag. Jag behöver städa, duscha, bada barnen, hitta på nåt roligt med barnen osv osv. Först och främst behöver jag fixa fram frukosten. ;)
Meja sitter här och gaggar, hon är inte allt för positiv till att jag sitter vid datorn. Men så är det inte mycket som gör henne nöjd dessa dagar. Hon är jättemammig och jätteblyg för andra. Hoppas det förändras snart! Vill absolut inte att hon ska bli blyg...
Jag blir skitskraj när jag skådar in i framtiden, när mina barn ska börja skolan osv. Dagens barn verkar helt ha spårat ur. I den lokala tidningen kan man läsa att alla föräldrar till barn mellan 10-14 år uppmanas hålla sina barn hemma efter skolan. För barnen hänger i centrum och är "oartiga och uppkäftiga" eller nåt sånt. Det ska väl mycket till för att sånt ska uppmanas..!? Och man märker det ju själv, barn verkar inte ha nån uppfattning om vad som är rätt eller fel och det är inte deras fel. Dagens uppfostran är helt uppåt väggarna och det märker man om man är aktiv och läser i föräldraforumet: Familjeliv.se
Jag blir som sagt skitskraj, för mina barn blir nog inte de morskaste barnen i klassen...
Mja, stor bävan...
Nu ska jag gå ner och göra frukost.
Meja sitter här och gaggar, hon är inte allt för positiv till att jag sitter vid datorn. Men så är det inte mycket som gör henne nöjd dessa dagar. Hon är jättemammig och jätteblyg för andra. Hoppas det förändras snart! Vill absolut inte att hon ska bli blyg...
Jag blir skitskraj när jag skådar in i framtiden, när mina barn ska börja skolan osv. Dagens barn verkar helt ha spårat ur. I den lokala tidningen kan man läsa att alla föräldrar till barn mellan 10-14 år uppmanas hålla sina barn hemma efter skolan. För barnen hänger i centrum och är "oartiga och uppkäftiga" eller nåt sånt. Det ska väl mycket till för att sånt ska uppmanas..!? Och man märker det ju själv, barn verkar inte ha nån uppfattning om vad som är rätt eller fel och det är inte deras fel. Dagens uppfostran är helt uppåt väggarna och det märker man om man är aktiv och läser i föräldraforumet: Familjeliv.se
Jag blir som sagt skitskraj, för mina barn blir nog inte de morskaste barnen i klassen...
Mja, stor bävan...
Nu ska jag gå ner och göra frukost.
