Min son
Jag är helt förkrossad för det är alldeles för tydligt att Max har samma problem som jag hade när jag var liten och fortfarande har fast mer begränsat.
Han har sociala svårigheter. Han är överdrivet blyg och "låser" sej när andra barn försöker ta kontakt och det är så sorgligt att se.
Idag lekte han i "myshörnan" där de har lite kuddar och mjukt och till en början lekte han med en flicka som är 4 månader yngre än honom. En mörkhyad flicka, vars föräldrar nog inte har pratat svenska för hon kan inte prata så mycket, svenska asså. Och det gick bra för de pratade ju inte med varann utan busade med kuddarna. Det tog slut när flickan la en kudde över Max och höll fast honom så han fick lite panik.
Sen kom 2 lite äldre barn dit som tjattrade massor. Men när de pratar eller ens tittar på Max så stelnar han bara och vänder bort hela ansiktet och sen går han därifrån. Så jobbigt att se!
Jag tog upp det med en av fröknarna och jag hoppas vi kan ha ett samtal om Max snart och att det finns nåt man kan göra för att ge honom stöd. Man vill ju inte gärna pressa honom, för av egna erfaren heter vet jag att det inte hjälper, det gör det bara värre.
Jag var likadan när jag var liten och långt upp i åldern och lider fortfarande av det. Jag tar inte gärna kontakt med nya människor, har svårt att föra samtal med folk jag inte känner osv osv i all oändlighet, så det gör ju det hela ännu värre för min del. Att jag bär skuld till att Max har det så här. :(
Dagistiden minns jag inte mycket av men jag vet att jag hellre umgicks med fröknarna än barnen. I skolan skulle jag inte vilja säja att jag blev mobbad, finns de som blev mycket mer utsatta än mej men att vara ensam är inte heller kul. Jag har alltid lyckats ha en god vän, en bästis, men det medför ju oxå problem för varje gång den vännen var sjuk från skolan, skolkade jag.
Och man lider jättemycket av att inte kunna prata, det gör man! Allt det man höll inne under dagarna, grät man ut på kvällen. Och jag önskar verkligen att Max ska slippa.
Det måste ju finnas nåt man kan göra för honom. Om jag tänker tillbaka på när jag var liten fick jag inte mycket hjälp, det var ingen som förstod. Tjat om att prata mer gjorde bara saken värre. Så jag vet vad jag INTE vill göra men inte VAD jag ska göra. Jag hoppas fröknarna kan vara till hjälp, för visst måste dagispedagogiken förbättrats något de senaste 20-25 åren?
Kanske hitta någonting han gillar och är bra på, där han kan få bättre självförtroende osv
Saken är ju den att vissa barn går bra. T ex hans kusin, Alex, och han leker jättebra. Fast de träffas ju inte så ofta nu. Och de gånger de träffats på senaste tiden har ju varit här hemma, där Max antagligen känner sej tryggare.
Och han är ju social och pratar hela tiden när han är hemma eller med släkt och vänner som han känner sej trygg med, så på så sätt är det ju inga problem.
Ahh, jag hoppas iallafall att vi ska finna en lösning och att det släpper! Just nu känns det himla jobbigt iallafall.
Min son, vacker utanpå, vacker inuti. Världens snällaste och goaste...
hej, har kikat runt lite på din blogg:-) jag har också ett barn, han är tre:-)
Jobbigt det där... Moa är ju oxå osocial. Har inga vänner och blir tyst som muren om någon pratar med henne ute på lekplatsen. Eller så går hon bara där ifrån och tittar på de andra när de leker.
Försökte få henne att gå ut endag bland andra barn i parken, hon gick ut gick ungefär 20 steg, sen sprang hon hem igen och satte på en dvd.
Det är så ledsamt att se det, för hon måste ju vara socialt kompetent för att ta sig någonstans i denna värld. Annars trycks man ner och körs över :(
Bäst för Max och för Moa hade varit en dagmamma med mindre grupp barn och mera upmärksamhet för barnen.
Inget man kan göra något åt nu, bara hoppas på att du har tid att få fram Maxen lite mer och utsätta honom för små enkla situationer som gör att han blir stolt över sig själv för han klarade dem.
Tex; låt honom köpa och betala en glass och sedan ge honom en massa kramar och beröm.
Låt honom göra en massa saker där han konfronteras med blickar och prat och hur det än går så ge honom kanon mycket beröm att han vågade göra det där.
Sedan så är det JÄTTE bra att prata med dagispersonalen och säga hur det ligger till så de kan sätta honom i fokus men på ett milt sätt. Annars är det lätt att dem trycker på för hårt och då så tystnar man ju istället.
VI har helt enkelt inte haft våra barn bland en massa nytt folk, så är det när man inte har ett tusental vänner :( släkten är ju inte samma sak.
Man får helt enkelt gå ut och sätta sig på en lekpark och låta barnen beblandas mera med de andra barnen och sedan försöka förändra sig själv. Barnen är ju en spegelbild av hur man själv beter sig.
Ja, så tycker jag iallafall ;) Kram på sig
