Yezz!!!
Idag fick jag äntligen tid till hudkliniken. Och ni ska ju inte tro att den kom som ett brev på posten, som den borde ha gjort. Idag hade de telefontid för första gången sen i torsdags morse och eftersom barnen var up with the tupp så hängde jag på linjen till hudkliniken så fort telefontiden började gälla. Jag knappade in mitt telefonnummer och väntade tålmodigt! 45 minuter senare ringde de upp!
Jag var beredd på att vara en jävla subba och ilsk som en bitterfitta om de inte ville samarbeta och ge mej en tid på en jädra gång. Hon sa: vänta lite! och försvann i mer än 5 minuter. Jag höll på att få ett antal hjärtinfarkter och en hel del panikattacker då jag trodde de hittat ännu ett superbra sätt att bli av med efterhängsna patienter: Låta dem tröttna på att vänta och strunta i alltihop! Och inte heller kunde jag ju vara en ilsk bitterfitta när där inte fanns någon att gapa på. Men när jag höll på att ge upp hoppet kom hon helt sonika tillbaka i luren. Jag blev glad.
"Jo, vi har en tid till dej nu" sa hon efter förklarat att de gjort om datasystemet osv därför det dröjde. Jag tyckte det lät konstigt, som om hon hade fixat tiden där och då. Som om jag egentligen inte skulle ha fått tiden om jag inte hade ringt. Eftersom jag fick tid om en vecka och man brukar få en kallelse några veckor innan känns det som min teori stämmer. Egentligen har det gått mer än 3 månader sen jag fick remissen, så jag borde beklagat mej högljutt men så är ju inte det min starka sida direkt.
Nu ska jag samla på mej krut tills jag ska dit, så jag har stake att ryta ifrån ordentligt om jag bara får en sketen salva med mej hem igen. Det accepterar jag inte. Men i utsago av min mor kan det till och med bli så att jag blir inlagd för solning, badning och annat konstigt. För det hade min morfar fått göra och han hade samma skit.
Jaja, bara jag blit bättrad eller helt enkelt botad blir jag nöjd!! Glad är jag iallafall för att jag ser nåt slags ljus i tunneln.
Jag var beredd på att vara en jävla subba och ilsk som en bitterfitta om de inte ville samarbeta och ge mej en tid på en jädra gång. Hon sa: vänta lite! och försvann i mer än 5 minuter. Jag höll på att få ett antal hjärtinfarkter och en hel del panikattacker då jag trodde de hittat ännu ett superbra sätt att bli av med efterhängsna patienter: Låta dem tröttna på att vänta och strunta i alltihop! Och inte heller kunde jag ju vara en ilsk bitterfitta när där inte fanns någon att gapa på. Men när jag höll på att ge upp hoppet kom hon helt sonika tillbaka i luren. Jag blev glad.
"Jo, vi har en tid till dej nu" sa hon efter förklarat att de gjort om datasystemet osv därför det dröjde. Jag tyckte det lät konstigt, som om hon hade fixat tiden där och då. Som om jag egentligen inte skulle ha fått tiden om jag inte hade ringt. Eftersom jag fick tid om en vecka och man brukar få en kallelse några veckor innan känns det som min teori stämmer. Egentligen har det gått mer än 3 månader sen jag fick remissen, så jag borde beklagat mej högljutt men så är ju inte det min starka sida direkt.
Nu ska jag samla på mej krut tills jag ska dit, så jag har stake att ryta ifrån ordentligt om jag bara får en sketen salva med mej hem igen. Det accepterar jag inte. Men i utsago av min mor kan det till och med bli så att jag blir inlagd för solning, badning och annat konstigt. För det hade min morfar fått göra och han hade samma skit.
Jaja, bara jag blit bättrad eller helt enkelt botad blir jag nöjd!! Glad är jag iallafall för att jag ser nåt slags ljus i tunneln.
Kommentarer
Trackback
