Stressoman? Jag??
När morfen skjutsade hem Max passade vi på att åka till affären oxå, vilket ju är ett stressamt projekt nowadays. Själva shoppingen gick väl bra när myror-i-brallan-Mejas behov av att gå ur vagnen kunde stillas med en banan som man får ta från apan i fruktavdelningen men när vi sedan skulle ta nåt att äta på Lindahls så rann svetten i vågor och stressnivån höjdes ett par hundra pinnhål.
Jag skulle ta ut lite pengar för att kunna betala maten och Meja, som för länge sen hade tröttnat på att sitta i vagnen struttade runt lite i gallerian. När jag stod vid automaten så gick hon helt sonika iväg. Max och morfen hade sina egna problem och uppmärksammade inte den lilla houdinin. Jag höll ögonen på henne hela tiden och hon gick väl en 15-20 meter bort. Jag kunde ju inte gärna lämna pengaautomaten med pengar och kort på väg ut, så jag stressade. När jag väl var klar sprang jag för att hämta min kära dotter. På bara några sekunder hade ett par tanter sällat sej till att facinerat häpnas över den ensamma lilla flickan. Jag tog upp henne samtidigt som de snorkigt
frågade om det var mitt barn. Jo, sa jag och gick därifrån så snabbt jag kunde eftersom jag veeet hur gärna tanter påpekar hur dålig förälder man är och lika gärna ojar sej över småsaker osv osv. Jag besparade mej eländet och snabbade mej bort medan jag ändå kunde höra vissa efterdyningar. Ha!
Sen är ju själva intagningen av mat ett stressmoment i sej! Max sitter inte still, han äter ett par tuggor och sen måste han ner och springa runt. Meja tycker ju inte det är allt för rättvist att han ska få springa runt och inte hon så hon försöker ställa sej upp i barnstolen femtielva ggr innan man själv har hunnit hafsa i sej maten och kan lämna allmänheten. Känns som det är dags att lämna sånna här äventyr bakom sej för ett par år och återvända när barnen går att resoneras med!! :D Kommer det nånsin ske??
Jag skulle ta ut lite pengar för att kunna betala maten och Meja, som för länge sen hade tröttnat på att sitta i vagnen struttade runt lite i gallerian. När jag stod vid automaten så gick hon helt sonika iväg. Max och morfen hade sina egna problem och uppmärksammade inte den lilla houdinin. Jag höll ögonen på henne hela tiden och hon gick väl en 15-20 meter bort. Jag kunde ju inte gärna lämna pengaautomaten med pengar och kort på väg ut, så jag stressade. När jag väl var klar sprang jag för att hämta min kära dotter. På bara några sekunder hade ett par tanter sällat sej till att facinerat häpnas över den ensamma lilla flickan. Jag tog upp henne samtidigt som de snorkigt
frågade om det var mitt barn. Jo, sa jag och gick därifrån så snabbt jag kunde eftersom jag veeet hur gärna tanter påpekar hur dålig förälder man är och lika gärna ojar sej över småsaker osv osv. Jag besparade mej eländet och snabbade mej bort medan jag ändå kunde höra vissa efterdyningar. Ha!
Sen är ju själva intagningen av mat ett stressmoment i sej! Max sitter inte still, han äter ett par tuggor och sen måste han ner och springa runt. Meja tycker ju inte det är allt för rättvist att han ska få springa runt och inte hon så hon försöker ställa sej upp i barnstolen femtielva ggr innan man själv har hunnit hafsa i sej maten och kan lämna allmänheten. Känns som det är dags att lämna sånna här äventyr bakom sej för ett par år och återvända när barnen går att resoneras med!! :D Kommer det nånsin ske??
Kommentarer
Trackback
